Jag hatar mig själv.
Jag krossar speglar,
bara för att slippa se.

Måndag. Ny månad.
Nystart, omstart.
Okej, andas.

Revben, nyckelben, höftben.
Ska det vara så svårt?

Skoltoaletten välkomnar mig.
Det är lunchtid nu.

Kom på idag, att jag faktiskt inte varit inne i skolmatsalen
sedan andra veckan efter skolstarten, i slutet av augusti.
Sedan dess har jag inte ätit skolmat.

Det är inte ett straff, utan en belöning.

Just de orden brukar jag återvända till,
när tankarna börjar snurra.
Varför gör jag det här?
För att belöna mig själv.

Det är inte ett straff för mig,
att minska antalet kalorier jag stoppar i mig.
Det skadar mig inte att ta en extra joggingrunda.

Allt jag gör, gör jag för att belöna mig själv.
Belöna mig själv med att gå ner i vikt,
bli smal, bli lite nöjdare med mig själv.
Få lite mer självförtroende.

Alla år som gått, all tid jag straffat mig själv.
Med dålig mat, med dåliga vanor.
Med att hata mig själv.

Nu ska jag älska mig själv,
det är min belöning. ♥

Någon, snälla,
ge mig en hammare.
Jag måste slå ut alla dåliga tankar ur mitt huvud.

JAG SKA LYCKAS

Fredag.
Sista dagen innan helgen.
Det ska ju vara en bra dag,
eller hur?

Det känns inte så idag.
Ingen sömn.
Helt död är jag.

Och så tivlar jag på mig själv.
Tänk om jag inte klarar det?
Tänk om jag misslyckas+
Tånk om jag får värsta sötsuget?
Tänk om, tänk om, tänk om?

Tänk om jag alltid kommer vara tjock?

Man vill ha bra kondition, right?
Så bra kondis att man orkar med.

För att lyckas med detta
är det bra att undvika konditorier.
För på kondis finns det för många kalorier,
som kan komma ivägen.

Jag finner det lite ironisk.
Det är viktigt att hålla reda på
vilket kondis det är som gäller.

Finaste lösningen:
Springa medans man fikar.

Är det inte ganska konstigt?
Om jag säger toalett till dig.
Skoltoalett, för att vara mer exakt.

Det är så olika.
De flesta, använder dem aldrig.
Undviker dem så länge som möjligt.

För mig är skoltoaletter en fristad.
Det är där jag gömmer mig på luncherna.

För där ser ingen att jag inte äter.
Där klagar ingen på den mängd piller jag sväljer.

Det är okej, och det är lugn.

Vågen skrämde verkligen skiten ur mig.
Det var tjugotvå dagar sen vi senast umgicks.

Men nej. Inte idag.

Jag har under vågens frånvarande
börjat umgås med finaste måttbandet.

Vi kommer väl inte helt överens,
men det är okej.

För måttbandets svar är inte lika absolut.
Inte lika dömande. Inte lika hårt.

Det är cirka, ungefär, på en höft.
Inte exakt, precis, decimaltal.

Vågen var tillbaka,
på golvet i badrummet.

Det blev konstig stämmning.
Såsom att träffa en bekant,
som du säker på om du gillar eller inte.

Tysta, jobbiga blickar.
Ska man säga hej?

Nej. Inte idag.

"Varför alla dessa lögner?"
"För att sanningen är för liten för att fylla ut mina skor."

Jag orkar inte med dig längre.

Dödsförskräckt.
Det är så jag ser på dig.
Jag vill att vi aldrig mer umgås,
att vi aldrig mer ses,
att du helt enkelt lämnar mig ifred.

För jag klarar inte av dina raka svar,
på frågor jag inte vill ställa.

Hur mycket väger jag?
Har jag gått upp i vikt?
Hur mycket har jag gått upp?

Vågen, du och jag hör inte ihop.

Scenario från förra veckan

Dina ögon är på mig.
Chokladbollen ligger på bordet.
Den ligger kvar där.

Du väntar.
Du har räknat noggrant.
Alla kalorier jag tvingat ner.
Jag vet.

Jag tuggar, ofrivilligt.
Du slappnar av.

Vinsten är din.
Det är jag som mår illa.

Pappa bestämde.
Han granskade förpackningen.
"Sextio kalorier är ingen lunch."
Bestämt sa han det.

En grovdubbelmacka,
med sallad och ost.
Kolhydrater, kolhydrater.
Pappa bestämmer, okej.

Jag vill bara spy.
Dra ut allt överflödigt.
Allt det lösa, det mjuka.
Det äckliga.

Jag vill vara jag,
utan den del som gör mig illamående.

De tittar så snett.
Nej, jag tänker inte äta skollunchen.

Vad då? Tror hon att hon kan bli smal bara
för att hon inte äter med oss andra?
Nej, jag har varm soppa i termos och gurkstavar.

Hon äcklar mig.
Då är vi två.

De tycker nog att de är konstigt.
En figur i flera lager mjukiskläder,
mitt i natten. Högt tempo.

Ganska så konstigt faktiskt.
Nerdragen mössa och hög musik.

I den här kylan går det inte
att bränna några kalorier,
här fryser vi in skiten.

4 gånger.
Varför?
Om du vänder dig om för att stirra på mig en enda gång till,
så ska jag bestämt fråga dig vad felet är.
Bussen fortsätter skramlande framåt.

Du vänder dig om igen.
Ögon möter ögon.
Men du är snabbare än jag.
"Vet du vad klockan är?"
"Fem i typ. Tolv alltså,"

Du går av vid nästa hållplats,
vänder din cheap monday-klädda bak mot mig,
och försvinner.


Är det någonting väldigt fel med mig?
Står det skrivet med stora bokstäver i pannan,
att jag är T-J-O-C-K?